Lotta & familjen

Var på vårdcentralen igår. Nämnde min oro över att aldrig må bra. Läkaren (som för övrigt är enormt bra) tyckte definitivt inte att det var något konstigt alls att jag kände så här. När man har sorg och redan är instabil så kan minsta lilla grej utlösa ångesten igen. Det går över. Jag märker ju egentligen att det bir glesare och glesare mellan tillfällena men när jag är mitt i dom så känns det ju lika jävligt som om det precis hade hänt.

Idag hade vi utvecklingssamtal på dagis. Barnens fröken berättade att Saga för ett tag sedan berättade att mormor och morfar stod och tittade på dom när de satt och åt. Personalen bemötte det bra och undrade var de var och om de var kvar men Saga berättade att de gick ut genom stora dörren. Jag trodde inte hon såg dom längre men det gör hon tydligen.
Min älskade unge med direktkontakt!